perspektiv pä hiv

 HEM

 NR 1/9408
 NR 2/9502
 NR 3/9510
 NR 4/9605
 NR 5/9612
 NR 6/9709
 NR 7/9806
 NR 8/9905
 NR 9/0001
 NR 10/0012
 NR 11/0111
 NR 12/0209
 NR 13/0212
 LÄSARENKÄT
 NR 14/0310
 NR 15/0408
 NR 16&17/0512
 NR 18/0703
 NR 19/0712
 NR 20/0911

 ORD & BEGREPP
 OM PPHIV
 E-POST
HEM | NR 10 | ARTIKEL




av AMOSY M´KOMA, DIDAR SAMALETDIN, HARDY HEDMAN


I juli hölls Den trettonde internationella aidskonferensen i Durban, Sydafrika. Det var första gången ett utvecklingsland stod som värd för världens största aidskonferens. Organisatörerna av konferensen hade sörjt för att programmet vältaligt skulle belysa, hur utvecklingsländerna påverkas socialt och ekonomiskt av hivsjukdomens spridning. Årets konferens gick under mottot ”Break the Silence”, som syftar på det trängande behovet av att bryta tystnaden kring dem som infekterats och de fördomar och barriärer som förhindrar effektiva åtgärder mot sjukdomen.

Aids i Afrika

De afrikanska regeringarna borde behandla aids som en katastrof för hela kontinenten. Aidsepidemin har i än högre grad än de inbördeskrig och krig mellan grannstater som pågår i Afrika växt till ett allt större hot mot den ekonomiska, sociala och politiska stabiliteten i Afrika, särskilt i de södra och östra delarna av kontinenten. Afrika brottas inte bara med aids utan även med många andra problem av utomordentligt stora proportioner. Av de 48 minst utvecklade länderna i världen finns 33 i Afrika samtidigt som Afrika dessutom står för ungefär hälften av de cirka 24 väpnade konflikter som pågår i världen just nu. Den framtida stabiliteten i Afrika hotas också av sociala problem. Prostitution, osäker sex och drogmissbruk utgör några av de faktorer, som gör det svårt för regeringarna att på ett effektivt sätt hejda spridningen av hiv/aids, som nu står för många av dödsfallen bland de vuxna på kontinenten. Idag är aids en av den främsta orsaken till dödsfall bland vuxna i vissa regioner på kontinenten och enligt National AIDS Control Programmes (NACP) uppges att 60 procent av befolkningen av folken har förlorat någon som de känner på grund av aids. Sjukvården i många länder är hårt drabbad och på många håll upptas sex av tio sjukhussängar av patienter som insjuknat i aids. Under 1999 var dödsfallen i Afrika, som förorsakats av aids tio gånger fler än offren för väpnade konflikter. Epidemin har skapat cirka tio miljoner föräldralösa barn, decimerat antalet sjukvårdsanställda, lärare och eliten i den politiska och sociala ledningen i olika länder.

Konflikternas konsekvenser

Hivepidemin och de väpnade konflikterna på kontinenten driver på varandra i en ond cirkel. Sjukvårds- och utbildningssystemen bryts ned av krigen, humanitära hjälpinsatser förhindras, hela befolkningar drivs ut i förskingringen över hela kontinenten. De många flyktingarna undan våld bidrar till att sjukdomen sprids allt snabbare och över större avstånd. Den stora andelen hivinfekterade inom ordningsmakt och militär äventyrar en del av de afrikanska staternas förmåga att på sikt skydda sin nationella säkerhet. Under lång tid först förnekade och sedan underskattade afrikanska ledare och befolkningar aidshotet och fram till de allra senaste åren har hivepidemin i varje fall betraktats endast som ett hälsoproblem. Detta visar sig ha varit en ödesdiger inställning, eftersom hivspridningen har konsekvenser långt utanför hälsovårdssektorn. Hur kan man arbeta preventivt mot hiv, när länderna lider av fattigdom, arbetslöshet, negativa traditioner, brist på respekt för mänskliga rättigheter och på många håll bristfällig rättssäkerhet. Ambivalent inställning till prostitution äventyrar på många håll det hivförebyggande arbetet. Om sexarbetarna utesluts från kontrollinsatserna finns det risk att hela kontinenten kommer att infekteras av hiv/aids. Majoriteten av befolkningen infekteras inte direkt av sexarbetarna, men många drabbas ändå av viruset genom att de prostituerades kunder går hem till sina fruar och flickvänner som smittas och de kan i sin tur ha andra sexualpartner.

Ghana

Av 100 sexarbetare i Accra är t ex minst 75 hivinfekterade och i Kumasi är så många som 82 procent smittade. Detta är två av de största städerna i Ghana med en stor och rörlig befolkning. Ghana ligger för närvarande nära det tröskelvärde på 5 procent som av statistiker och experter brukar anges som den gräns, varvid aidsepidemin i en befolkning exploderar, något som redan inträffat i de flesta länderna i södra Afrika. Enligt rapporter från The National AIDS Control Programmes (NACP) från 1999 hade 4,6 procent den vuxna befolkningen i Ghana smittats av hiv. Detta är ökning med 75 procent under de fem år som gått sedan 1994.

De flesta av de länder i Afrika, där hivprevalensen har tagit steget över den kritiska tröskeln vid 5 procent har fått uppleva en miljö med dödsfall främst bland unga vuxna men också barn, föräldralösa barn med eller utan hivinfektion samt skolor som stängts på grund av sjukdomens spridning bland såväl lärare som elever. Den allmänna uppfattningen i Ghana är att prostituerade kvinnor bör lämnas åt sitt öde. Det är dock en farlig inställning. Sexarbetarna besöks både av rika och fattiga och de brukar indelas i olika klasser, ”sweaters” betjänar fattiga i små rum och ”floaters” arbetar på hotell och stora inrättningar med rika kunder som har råd att betala mer för tjänsterna.

En NACP-rapport som offentliggjordes i februari säger bl a följande: ”Epidemin är så förkrossande och tränger så djupt att det kommer att krävas multisektorella åtgärder som sträcker sig över alla samhällssegment”. Ghana sitter med sin hivprevalens på uppskattningsvis mellan 4 till 5 procent på en tickande bomb. Erfarenheterna från andra afrikanska länder visar ovan påpekats att epidemin sprider sig oerhört snabbt bland befolkningen, när förekomsten stiger över 5 procent, och detta gör att tiden för prevention blir än mer knapp. The National AIDS Control Programmes uppskattar för närvarande att fler än 200 personer infekteras per dag i Ghana. Det är inte bara fattigdom och brist på sjukvård, orsakad av galopperande inflation och arbetslöshet, som ligger bakom hiv utan det är en hel del i afrikanska kulturmönster, tabun och myter som förvärrar problemet. De afrikanska samhällena är mansdominerade och polygama. Det är vanligt att männen i afrikanska länder ofta reser till de större städerna för att finna arbete. De lämnar kvar sina fruar och barn på landsbygden, dit de endast återvänder två eller tre gånger per månad, allt enligt Women and AIDS Support Network (WASN). I städerna besöker männen ibland prostituerade eller skaffar sig flickvänner, som i sin tur kan ha flera olika män som bidrar till inkomsten: en som betalar hyran, en annan som köper livsmedel, osv. Även fruarna som lämnats kvar på landsbygden säljer emellanåt sex, särskilt i samband med att barnens skolavgifter måste betalas. För vuxna kvinnor är det ofta svårt att minska risken för hiv-infektion, och för yngre kvinnor är det ännu svårare på grund av ”äldre beundrare”: äldre män med god ekonomi som söker efter tonårsflickor att ha sex med. Yngre flickor blir ofta särskild imponerade av män som har vad de sinsemellan brukar kalla ”de tre C:na”, dvs ”Car”, ”Cell phone” och ”Cash” (bil, mobiltelefon och pengar). Många av dem låter sig dock utnyttjas av dessa män av betydligt mer desperata skäl: pengarna de får bidrar på ett avgörande sätt till familjens ekonomi. Männen är medvetna om att sannolikheten för att de här flickorna redan skall ha haft sex och drabbats av hiv är mindre än för äldre kvinnor. En del av dem är också övertygade om att sex med en oskuld kan bota hiv och aids. Risken för hivinfektion för flickor mellan 15 till 20 år är fem gånger högre än för pojkar i samma ålder, enligt WASN, vilket är ett tydligt tecken på att unga flickor får hiv från äldre män.

Tanzania

I Tanzania har cirka en och en halv miljon människor drabbats av hiv mellan 1983 och 1997, enligt en av landets rådgivande kommittéer i aids-frågan. Enligt kommittén kan siffran vara ännu högre eftersom många fall av den dödliga sjukdomen aldrig rapporteras. Statistiken anger att hiv-förekomsten bland gravida kvinnor ligger mellan 10 och 40 procent och att utbredningen av hiv var som störst bland gravida kvinnor mellan 15 och 44 år, den ålder där man både är som mest produktiv och reproduktiv. Uppskattningsvis föds varje år mellan 50000 och 60 000 barn med hiv-infektion i Tanzania. Enligt NACP-rapporten från 1999 är uppskattningsvis tjugo procent av alla tanzanier hiv-infekterade, och farsoten har hittills krävt minst en halv miljon människors liv i Tanzania, vilket skapat minst 200 000 föräldralösa barn och två miljoner människor som lever med hiv/aids. Under National STDs Co-ordination Workshop, som nyligen hölls i Mbeya, Tanzania, rapporterades att dödsorsaken för minst 48 procent av alla avlidna kvinnor i Dar Es Salaam var aids, enligt en undersökning som utfördes mellan 1992 och 1995. Under sitt majtal förklarade tanzanias president, Mr Mkapa, att den kvalificerade arbetskraften i landet är döende; vissa departement förlorar upp till tjugo anställda per månad. Spridningen av aids har blivit så allvarlig att den nu kan anses hota den nationella säkerheten.

Sydafrika

I södra Afrika, där några av de områden i världen som har högst hivprevalens är belägna, förväntas livslängden falla från 59 år under tidigt 50-tal till 45 år mellan 2005 och 2010. På grund av hiv/aids kan mindre än 50 procent av afrikanerna i södra Afrika förvänta sig att leva längre än 60 år, jämfört med ett genomsnitt på 70 procent för utvecklingsländerna och 90 procent för länderna i industrivärlden. Enligt undersökningar som nyligen offentliggjorts av South African Institute of Race Relations kommer minst 18 procent av den arbetsföra befolkningen att före 2005 drabbas av hivrelaterade sjukdomar. Befolkningstillväxten kommer därmed förväntas falla kraftigt under de närmaste tre åren. Undersökningen uppger att inom tre år kommer nästan 250000 människor årligen att avlida på grund av aids. Siffran stiger till 500000 avlidna årligen före år 2007. Det kommer också att finnas en miljon föräldralösa barn före år 2005, enligt sjukvårdsdepartementet. Till detta kommer en spridning av tuberkulos. Vården av tuberkulospatienter är dålig och minst 40 procent av sjukhusen saknar tillräcklig tillgång till läkemedel för att effektivt kunna behandla tuberkulos.

Botswana

Botswanas förhoppningar om att uppnå god hälsa för hela befolkningen år 2000 har grusats efter att hiv/aids har nått mycket hög prevalens i hela landet. Detta land med sina diamantrikedomar och en befolkning på 1,4 miljoner människor tillhör numera ett av världens mest hiv-drabbade områden. Röster har höjts för att man skall betrakta problemet som en nationell katastrof, men regeringen har hittills vägrat under förevändningen att man redan behandlar hiv med högsta prioriet. Enligt en rapport från sjukvårdsdepartementet har regeringen gjort allt i sin makt för att uppnå visionen om god hälsa för alla, men planerna har nu omintetgjorts av den obotliga sjukdomen.

AIDS skapar problem i den afrikanska ekonomin

Hiv utgör inte bara en allvarlig hälsofara utan epidemin skapar också hinder för kontinentens utveckling. Hiv, som tidigare i huvudsak var ett storstadsproblem, har spridits med alarmerande hastighet till landsbygden. Om spridningen av aids fortsätter med samma hastighet kommer kontinentens ekonomi att krympa med upp till 25 procent före år 2015 (Världsbankens prognos). UNAIDS bedömer att den förväntade livslängden kommer att minska med cirka 10 år före år 2010 och både jordbruks- och industriproduktionen kommer att påverkas allvarligt. Aids har blivit ”ett av de största sociala problemen” som hotar kontinenten och det kräver samlade kollektiva åtgärder. I samverkan med regeringar och representanter för bidragsgivare måste samtliga religiösa grupper, sam- hällsorganisationer på gräsrotsnivå, idéella organisationer, vetenskapsmän, forskare, beslutsfattare, miljövårdare, herbalister, allmänpraktiserande läkare och yrkesorganisationer stödja Afrikas regeringar i deras ansträngningar att kontrollera spridningen av aids. Vilka ska få vård och vilka inte? Kostnaden för vård av hivinfekterade och aids-sjuka leder till en oöverskådlig effekt på ekonomin.

Hiv förvärrar situation för ungdomar, särskilt gatubarn Hivepidemin har förvärrat problemen för gatubarnen i de flesta länderna söder om Sahara. En rapport, som nyligen offentliggjordes på en internationell konferens om gatubarnens situation och hälsotillstånd i Dar Es Salaam, uppgav följande:

Problemet med hiv i Afrika har förvärrat situationen för gatubarnen genom att skapa ännu fler föräldralösa barn. Varje dag förenar sig allt fler unga människor med de hundratals ungdomar som redan har sin bostad på gatorna i de större städerna, med huvudstäderna i spetsen. Tyvärr hamnar de i en miljö som är full av hiv. De utsätter sig för stora faror i sin strävan att överleva och deras fysiska och psykiska hälsa påverkas därför negativt. För att överleva tvingas de att prostituera sig på olika sätt, kanske att sälja sig som partner till homosexuella även om de inte själva är homosexuella. Barnen har det mycket svårt och utsätts ofta för våld och övergrepp. De flesta barnen och ungdomarna kommer ursprungligen från landsbygden och flickorna har det i allmänhet svårast. Hiv har drabbat dessa flickor mycket hårt, eftersom de tvingas till sex med äldre män för att få pengar till sin överlevnad. Inte sällan utsätts de för våldtäkter.

Enligt flera UNICEF-rapporter består den mest utsatta gruppen fortfarande av tonårsflickor, och den blir allt större. Rapporterna beskriver en situation, där hälften av de 5,8 miljoner infektioner som konstaterades under 1998 drabbade ungdomar mellan 15 och 19 år. En undersökning, som utfördes i Kenya, visade att 25 procent av flickorna mellan 15 och 19 år var hivpositiva, jämfört med 5 procent för pojkarna. I Gabon är 7 procent av alla gravida tonårsflickor infekterade, medan siffrorna är dubbelt så höga i Elfenbenskusten. I Etiopien har nästan 9 procent av den sexuellt aktiva befolkningen, av totalt ungefär tre miljoner innevånare, infekterats av hiv och cirka 700000 barn har blivit föräldralösa efter att föräldrarna avlidit i aids.

Sexualupplysning i grundskolan:

Sexualupplysning, samt stöd och rådgivning, måste införas på ett tidigare stadium i grundskoleutbildningen. Barnen måste lära sig att bli självständiga, så att de kan skydda sig mot hiv. Omkring 25 procent av afrikanska ungdomar mellan 13 och 17 år, som studerar i årskurs sex och sju, är sexuellt aktiva. De flesta av barnen avbryter sin utbildning efter grundskolan och fortsätter inte vidare till gymnasieskolan, där man tillåter undervisning om sex och samlevnad. Endast fem procent fortsätter sin utbildning efter grundskolan. Det är därför av flera skäl viktigt att barn och ungdomar får den sådan undervisning tillräckligt tidigt och redan i grundskolan, eftersom de flesta börjar ha sex, när de är mycket unga, och eftersom så få av dem fortsätter i gymnasiet.

Kvinnorna

Antalet kvinnor som lever med hiv i Afrika uppgår nu till 12,2 miljoner, jämfört med 10,1 miljoner män, enligt en rapport från FN:s gemensamma hiv/aids-program och WHO som offentliggjordes november 1999 i London.

Statistik från UNAIDS uppger att hiv har dödat 16 miljoner människor och att 33 miljoner lever med hiv, som i förlängningen för dem som inte har tillgång till behandling mot hiv leder till aids. Rapporten, som publicerades några dagar före den Internationella aids-dagen den 1 december 1999, visar att dödsfallen i aids nådde rekordhöga 2,6 miljoner globalt under 1999. Den visade också att hiv-spridningen fortsätter med oförminskad styrka och att uppskattningsvis 5,6 miljoner vuxna och barn drabbats över hela världen under 1999. Aids har blivit det största hotet mot utvecklingen i många av världens länder.

Vad beträffar det faktum att det finns fler hiv-infekterade kvinnor än män, så var det för tio år sedan svårt att få människor att lyssna, när vi sade att aids inte är en sjukdom som enbart drabbar män. Idag ser vi rikhaltiga belägg för den börda som kvinnorna tvingas bära i den afrikanska epidemin.

Den ovan nämnda rapporten citerar en undersökning av jordbruksföretag i Kenya, där ”sjukdom och död redan har ersatt pensionen som främsta anledning till att människor avslutar sitt yrkesverksamma liv”. Enligt den årliga statistikrapport som publicera- des av Kenya Girl Guides Association i maj 2000 är cirka 21 procent av alla gravida flickor mellan 15 och 19 år hivpositiva. Majoriteten av tonårsmammorna som nämns i rapporten är ogifta. De flesta graviditeterna är oönskade eller oavsiktliga.

Hivtestandets etiska dilemma

Afrikanerna uppmanas till blodprov för att avgöra om de har hiv. Det finns många mottagningar för hivtestning på den afrikanska kontinenten, där man frivilligt kan testa sig, men än så länge finns det inte tillräckligt med ställen där människor kan få hivrådgivning och bli testade. Målet är att få tillräckligt många centra för hivtestning och rådgivning. Men hivtestning i afrikanska miljöer sker inte utan etiska problem. De som låter sig testas och som är hivpositiva får ingen behandling av sin infektion och inte får de något annat stöd heller.

Istället blir de stigmatiserade och isolerade. Varför då uppmuntra till dessa tester? Vad tillför hivtestning människorna i de samhällen, där ett positivt hivtest inte kan föranleda några meningsfulla åtgärder? Med den höga hivprevalens som finns i många afrikanska länder har testresultaten ringa betydelse också för hivpreventionen. Hur mycket längre skall man tillåta och än mindre uppmuntra hivtestning i miljöer, där testning rentav kan anses vara moraliskt tveksam? Det är klart, att det är viktigt att testa blodgivare för hiv och andra blodburna smittämnen, så att människor inte blir smittade vid blodtransfusioner. Men annan testning…?

Oönskade följder av hivbehandling

De industrialiserade länderna bör intensifiera sina ansträngningar att förbättra sin hivprevention och inte lockas till eftergivenhet och slapphet på grund av att det nu finns fungerande antiretroviral behandling. Det finns inget utrymme för eftergivenhet. Hiv-hotet är ännu inte över i något land. Vi har till och med sett bevis från Nordamerika och Västeuropa som antyder att tillgången på livsuppehållande behandling kan bidra till att människor i mindre omfattning använder säker sex. Det är mycket tragiskt, eftersom vi ännu inte vet hur dagens hivbehandling fungerar på längre sikt. Men ett är säkert: de möjligheter till antiretrovirala behandling som idag står oss till buds i vår det av världen skapar hopp för dem som har råd med dem, men huvuddelen av världens hivdrabbade kommer inte åt dem.

Att förebygga är A och O

Lösningen ligger i att förhindra uppkomsten av nya infektioner. Därför krävs större resurser för att de preventiva strategier som redan finns skall kunna framgångsrikt implementeras och för att nya och bättre verktyg för hivprevention skall kunna utveckla, till exempel i form av mikrobicider, som kvinnor kan använda och ha kontroll över, samt sist men inte minst viktigt vaccin.

Hivbehandling i Afrika

Behandlingsmetoderna i de utvecklade länderna har medfört en dramatisk minskning av antalet dödsfall på grund av aids, medan det i Afrika finns många som inte ens har tillgång till lindrande läkemedel som smärtstillande än mindre antriretrovirala behandlingsmetoder eller läkemedel för behandling av opportunistiska infektioner. Läkemedlen finns i den utvecklade delan av världen och denna sjukdom såväl som många andra finns i den underutvecklade. Det är en orättvisa som inte kan fortsätta. Världsbanken, UNAIDS, WHO och andra aktörer inom hivfältet bör, som man utlovat, arbeta för att få fram billigare hiv-läkemedel. De bör förhandla med läkemedelsindustrin om kostnaderna för individuella läkemedel och olika åtgärder i samband med prissättningen av dessa. Under de år som nu kommer måste fokus läggas mycket kraftigare än hittills på dessa tre områden:

- Vård av människor som lever med hiv/aids - Minskning av överföringen av hiv mellan mor och barn - Tillgång på hivmediciner också i u-länder.

Traditionella läkemedel

Världshälsoorganisationen uppskattar att 80 procent av befolkningen i utvecklingsländerna använder traditionella läkemedel, i första hand läkemedel som framställs av växter, för sina primära sjukvårdsbehov. Den moderna farmakopén innehåller fortfarande minst 25 procent läkemedel som tillverkas av växter och många andra som är syntetiska motsvarigheter som består av prototypföreningar som man ursprungligen funnit i växter.

Efterfrågan på medicinalväxter stiger både i den industrialiserade delen av världen och i utvecklingsländerna och förvånande nog kommer fortfarande merparten av det material som ingår i handeln från skörd av vildväxande skogsmarker, medan endast en mindre del från odlade växter. Örtmediciner och traditionell läkekonst bör uppmärksammas av de sjukvårdsansvariga och de internationella institutionerna för medicinsk forskning och utbildning, som ett hjälpmedel i de styrandes kamp mot stigande kostnader och ineffektiva nationella sjukvårdsprogram. Det finns numera många internationella organisationer som stödjer olika projekt och program inom Afrika som utnyttjar den kulturellt acceptabla, ekonomiskt tillgängliga, och ofta säkra och effektiva, traditionella läkekonsten. Trots de dystra framtidsutsikterna i länderna söder om Sahara har många av dem satsat ännu hårdare under de senaste åren på att bekämpa hiv än någonsin tidigare. Överallt talar de högsta afrikanska ledarna om aids som det största hotet mot kontinentens utveckling. I en del länder, till exempel Zambia, har regeringen infört departementskommittéer som övervakar experternas arbete i samband med forskning och behandling av hiv/aids. Mycket snart kommer kliniska tester av olika läkemedel att startas, inledningsvis på University Teaching Hospital i Lusaka. En teknisk kommitté har redan tillsatts för att säkra att ansträngningarna leder till resultat och dess arbete kommer att övervakas och stödjas av en departementskommitté, Detta är ett resultat av den 11:e ICASA-konferensen (International Conference on AIDS and STDs in Africa), som hölls i Lusaka i september 1999.

Världsbankens ändrade inriktning

Hiv/aids-epidemin i Afrika har skapat problem för världsbankens verksamhet, och tvingat organisationen att investera mer av sina resurser på människor i form av sjukvårds- och utbildningsprojekt. Världsbanken, som av tradition sysslar med ekonomisk verksamhet, har numera fokuserat sin låne- och rådgivningsverksamhet för utvecklingsländer på sjukvård och utbildning. Under 1998 avsatte banken 1,9 miljarder amerikanska dollar till sjukvårds-, närings- och befolkningsfrågor. Enligt bankens senaste rapport, med titeln ”Development and Human Rights: the Role of the World Bank”, som offentliggjordes i Dar Es Salaam i Tanzania, har aids-problemet vuxit till ett avgörande hot mot de sociala och ekonomiska framstegen i Afrika, i synnerhet för regionen söder om Sahara. Sjukdomen påverkar själva kärnan för utvecklingen och attackerar de produktivaste befolkningssegmenten. Rapporten, som innehåller avsnitt om ekonomisk och social utveckling, politisk styrning och utveckling, jämlikhet och utveckling, skyddet av svaga befolkningsgrupper samt deltagande och partnerskap, fastställer också att utvecklingsländerna under de närmast föregående 25 åren på ett dramatiskt sätt har lyckats förbättra levnadsstandarden, vilket medfört att barnadödligheten halverats och livslängden ökat från 44 till 52 år. Trots framgångarna tvingas enligt rapporten fler än 3 miljarder människor i utvecklingsländerna fortfarande kämpa mot fattigdom och antalet fattiga växer stadigt.

Om inga åtgärder vidtas kommer hiv-epidemin, särskilt i Afrika, att hota de framsteg som gjorts under senare år. Världsbanken har blivit en av världens ledande finansiärer av hiv/aids-projekt, och för att stoppa sjukdomen har man till dags dato investerat mer än 800 miljoner amerikanska dollar i mer än 70 befintliga och planerade projekt över hela världen. Banken fyller en uppgift när det gäller att skapa globala åtgärder mot den växande krisen, att bidra till skapandet av en mångfacetterad strategi för att stoppa spridningen av sjukdomen och för att hjälpa dem som redan drabbats av den, i samarbete med medsponsorer och samarbetspartner som UNAIDS, UNICEF, UNDP, UNFPA, UNESCO och WHO.

Under de senaste fem åren har banken lånat ut i genomsnitt 1,7 miljarder amerikanska dollar per år till utbildningsändamål över hela världen, med tonvikt på grundutbildning, i synnerhet för flickor, fattiga på landsbygden och språkliga minoriteter. Uppskattningsvis har projektet nått 900 miljoner vuxna med läs- och skrivsvårigheter över hela världen. Världsbanken stödjer och finansierar också projekt för mänskliga rättigheter, bland annat kamp mot korruption, förbättrat ansvarstagande och ökad insyn i hur länder styrs, stärkande av de juridiska systemen och modernisering av den finansiella sektorn.

Vad kan Sverige göra?

Sverige deltar i olika former av preventivt arbete mot hiv och ger bidrag till vård och omhändertagande av smittade och sjuka genom olika biståndsinsatser från SIDA, frivilligorganisationer som RFSU och Stiftelsen Noaks Ark-Röda Korset, olika samfund med mera. Det finns många bra punktinsatser som tillsammans med andra nationers hjälp ger resultat lokalt, där insatserna görs. Men ändå det är många miljoner människor som inte nås av hjälpen.

Sverige regering bör snarast kartlägga och diskutera hur insatserna än bättre ska komma de behövande till godo. Sveriges arbete mot hiv har lyckats bättre än man gjort i många andra länder. Men det betyder inte att det är rimligt att dra ner insatser och beredskap i Sverige. Vi blir dåliga föredömen, om vi själva reducerar insatserna och därmed ger allmänheten ett intryck av att riskerna med hiv har minskat eller än värre att de inte längre alls finns. Vi borde istället anpassa insatserna till den situation som nu råder, nämligen att hjälpa hivpositiva till en normalise- ring och därmed återge dem fullheten i det liv, som de nästan miste. Det innebär att hjälpa dem som kan arbeta att komma tillbaka in på arbetsmarknaden. Med de erfarenheter och kunskaper som vunnit under de gångna årens hivarbete borde vi också lära och stödja andra länder, som inte kommit lika långt, kanske därför att hivepidemin inte varit så aktuell för dem. Så borde vi försöka bidra till hivarbetet på andra sidan av Östersjön, i Baltikum, Ryssland, Polen och andra forna öststatsländer. Hivhotet har inte försvunnit även om det i vår närmiljö ser litet och obetydligt ut. Lyfter man däremot blicken utöver vår värld i stort är faran större än någonsin och den växer dagligen.

 

© Perspektiv på hiv | Redaktör: Dr. Lars Moberg TOP